revliz

Dagens ämne: Telefon-noja... Jag blir å jävla less på min telefon. Den har blivit en enorm stressor för mig numer, men klarar inte riktigt av att göra mig av med den heller. Kan ju faktiskt vara nånting viktigt. Jag har ingen fast telefon heller i mitt lilla gårdshus. Efter övergreppet svarade eller pratade jag inte alls i telefon på ett par veckor. Visste inte hur jag skulle hantera frågor, visste inte hur jag skulle hantera vänliga ord. Jag visste egentligen ingenting om nånting. Men sen så börjar man ju inse att man måste ta tag i vissa delar av livet igen. Det skulle ringa läkare, kuratorer, psykologer, poliser , arbetsförmedlare, chefer med flera.. ni fattar.. Å då känner man ju ett visst krav på sig att svara. Men tack och lov så ringde inte förövaren några fler gånger. (Han ringde dagen efter, men mamma tog de samtalet) Jag ville verkligen inte prata med nån av dom. Men gjorde ju det i alla fall. Å absolut, när man väl har svarat så gårdet ju bra, men för mig är det asjobbigt att ta det där steget att svara. Jag kan känna samma sak när en vän ringer. Pulsen går upp, det knyter sig i magen, tankarna börjar snurra. vad vill personen, vill den ngt jobbigt?, ställs det krav på mig nu, varför vill jag inte svara, blir personen sur om jag inte svarar?, vill jag prata med den personen, vad har jag glömt att göra nu, jag orkar inte prata, hur ska ja få omvärlden att låta mig vara? - åsså mal det på på det viset och blir en fantastiskt ond och taggig cirkel. Vissa vänner förstår, jag har förklarat för dem hur jag känner och talat om att jag har inget emot dig, jag vill bara inte prata ibland. Har även bett dem att skicka ett sms om det är ngt akut och viktigt. För det mesta så funkar det. Men inte alltid. Å just nu har jag ångest över att jag inte lyckas förmå mig till att ringa min uppfödare. Jag är fodervärd till en hund, och uppfödaren vill ju självklart prata med mig ibland för att höra hur det går. Det har jag all förståelse för, men som ni har förstått så vill jag inte alltid prata i telefon. Jag har även förklarat detta för henne och berättat vad som hänt osv och även bett henne att skicka mail eller sms om det är ngt viktigt. Tyvärr verkar hon inte förstå de. Blir tillslut att jag hittar på en massa dåliga ursäkter och ringer henne flera dagar senare än vad jag hade tänkt. Erkänner att jag är lite rädd. Men ibland när hon ringer så svarar jag direkt och vi kan prata i flera timmar om favoritämnet hund. SÅ ni ska inte tro att det händer varje gång. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska komma över det här och hur jag ska få folk att förstå. Jag vill ju själv inte känna så här, för vet att det byggs upp en massa onödig ångest i mig själv som jag verkligen inte behöver. Blah.. Ska ta å ringa uppfödaren på en gång.. nu! Har ni tankar och åikter om detta, skriv gärna.. =) hade gott... // revz