revliz

Är hundvakt åt en kompis som är i huvudstaden med sin nya kärlek.

Hundarna sköter sig exemplariskt, bara katten som skrämmer MIN hund... Lille Pan är lite ängslig av sig, och när det kommer katter stora som hus med hajtänder- Ja.. då blir man rädd..

Det här är första gången som jag är själv någonstans sedan "det som hände",  förutom i min förra lägenhet eller hos mamma förstås...

Känns som ett bra steg i rätt riktning. Visst känner jag mig lite naken och oskyddad, men överlag så går det bra. Är ju inte direkt på hemmaplan heller, så risken att stöta på honom är väldigt liten.

Att inte våga vara själv längre har inneburit ett stort "nederlag" för mig. Jag har alltid njutit av att vara själv och verkligen kunnat mysa med mina egna tankar och funderingar, men efter detta så har det blivit svårt.

Ska försöka förklara lite snabbt.

Jag flyttade från min hemkommun till ett samhälle ca 20 mil därifrån, bodde tidigare där med mitt x, men när det förhållandet tog slut så flyttade jag därifrån.

Det tog ett år ungefär så var jag tillbaks där igen, hade ett extra jobb som senare blev mitt fasta jobb.. Jobbade med det bästa jag vet.. =)

När jag flyttade hade jag inte så många vänner på orten, vilket inte störde mig ett endaste dugg, jag koncentrerade mig på mitt jobb och mina hundar. Kände ju mitt x och hade även en (manlig) nära vän där från ett tidigare jobb. Jag och hans familj (sambo och barn) umgicks lite grann och hade himlarns roligt. Så jag var väldigt nöjd. Låter kanske konstigt, de som känner mig vet att jag har väldigt mycket vänner och en hel del nära vänner också, men det funkade så himla bra, jag hade ju jobbet med mycket kontakt med människor och så hade jag ju min gamla jobbarkompis när sällskapssjukan blev för stor.

Sen i somras hände det... det som inte ska hända.

Jag åkte och hälsade på min vän, vi drack lite vin och hade vansinnigt roligt som vi alltid haft.

Kvällen urartade i att han våldtog mig.

Vill inte gå in på djupare detaljer i detta.. kanske senare, vet inte.. vi får se hur det utvecklar sig.

När jag till slut tog mig därifrån och kom hem så ringde jag en av mina närmaste vänner, kallar henne för Sälaste här..

Hon fick i sin tur ringa mina föräldrar, jag var inte i stånd alls till att kunna prata, hyperventilerade och skakade av chock och smärta, men konstaterade att mina föräldrar skulle dö om dom hörde mig i det tillståndet.

Mina föräldrar och min Sälaste körde direkt de 20 milen enkel väg för att hämta mig, jag klarade inte att vara kvar. (inte så konstigt kanske när man tänker efter)

Nu i efterhand så förstår jag ju att det är ganska logiskt att jag har lite svårt för att vara själv, därför känns det som något positivt att jag klarar av att vara själv här, i en "främmande" by där jag inte känner någon.

Dessa tankar leder mig in på en annan tanke, blir man någonsin sitt "gamla jag" efter en sån här händelse?

Jag insåg för några år sen meningen med mitt liv, -Att utvecklas.. ta lärdom av det som sker och lagra information och kunskap. Men? va f-n var meningen med det här?

Kan jag bli mitt "gamla jag" igen?

VILL jag bli mitt "gamla jag"?

Hur hittar man åt sig själv igen?

Jag hade bra självkänsla innan detta hände, självförtroendet var väl inte det bästa men (är överviktig) jag tyckte om mig själv och sättet jag tänkte på och hur jag behandlar mina medmänniskor.

Just nu idag, så har jag helt tappat tron på människor.

Min morbror frågade mig dagen efter "det som hände" om jag kommer att kunna lita på människor igen?

-Jag vet inte.

Jag hoppas det, och jag vill verkligen det så jag tror att jag kommer att göra det också, men i dagsläget kan jag inte det.

Det är inte bara övergreppet i sig som har trasslat till det för mig, övergreppet har lett till en massa följder som jag inte ens trodde var möjligt i dagens samhälle.. (tar det nån annan gång)

Men!

Detta inlägg var tänkt som ett positivt sådant.  Jag har tagit ett steg i rätt riktning känns det som. =)

Jag har lååång väg kvar innan jag blir hel igen, men jag VET! att jag kommer att klara detta.

Jag gör det inte för att "inte låta förövaren vinna", utan för att jag vill leva. Jag har rätt att leva mitt liv, och det har alla andra som vart utsatt för någon form av övergrepp också! Min väg tillbaka handlar uteslutande om MIG!

Jag vill inte visa honom att jag klarar mig, jag vill inte visa idiotiska läkare å kuratorer att jag klarar mig, jag gör det inte för mina föräldar och vänner.

Jag vill bevisa för mig själv, att jag har samma värde och rätt till att må bra som alla andra.

Dock vet jag också att det kommer att ta tid... Men nån gång kommer jag och mig själv att känna oss starka igen.. *skrattar*

Just nu mår jag bra.. =)

Ett steg...

Hare gott.. // Revliz